Gårdagen började bra. Det var läkarsamtal, mamma och P var med.. Men någonting hände, jag vet inte riktigt vad. Det var inte jag, liksom. Inte jag som slängde saker omkring mig, skrek och grät, flydde i ren panik. Jag var övertygad om att imorgon (idag) skulle jag var död. Jag skulle ner till affären, köpa rakblad. Jag tror att det var att jag ville bevisa mitt mående, läkaren sa något som jag reagerade på. Som tur var hände det ingenting. Jag har ju inte gjort illa mig själv sedan jag var 17, utöver självmordsförsöken efter jag valde att placera V tillfälligt. När jag var tillbaka på avdelningen såg jag att ännu en säng var där, det blev helt enkelt för mycket. Jag bodde länge i eget rum, sedan blev det en så kallad två-sal. När jag flyttade in där sa jag att jag inte klarade av att sova med någon annan, jag kände mig inte trygg, kände att jag inte kunde vara ensam, inte gå undan. Så jag gick med på det med villkoret att de inte tog in en till på rummet. Men de gjorde det likförbannat, jag förstår dem. Psykiatrin har platsbrist. Det är inte personalen, alltså skötarna, som bestämmer. Så jag flyttade in i en enkelsal med en tjej jag pratat lite med.. så det var skönt. Har sovit förvånansvärt bra, somnade ett vaknade smått en gång klockan 8 och fick medicinen vaknade 9 UTAN ångest, för första gången på länge. Nu står jag här inne och röker och dricker kaffe, ska prata med kuratorn idag, vilket är bra. Då jag blev av med andrahandskontraktet nån månad efter jag hamnade här försöker han hjälpa mig hitta boende, med hjälp av socialtjänsten. Måste säga att min digitala dagbok är skön att ha, bara vetskapen av att någon KAN läsa den är underlättande. Jag har alltid velat dela med mig av mitt liv, och nu gör jag ju det.