Jag önskar att jag kunde vara normal, eller ja, åtminstone må bra som så många andra.
Medicinerna jag äter ska ju få mig må bra.
Men det händer ju inte ännu.
Får ju träffa V. en gång i veckan och det är de enda ljusa stunderna.
Ångesten har på ett sätt tagit över mitt liv på ett plan jag aldrig trott varit möjligt.
Deppressionerna har ju pågått i perioder sedan jag var liten. Det är dock ännu oklart om jag insjuknade med Bipolär sjukdom under graviditeten, om det bara utveklades då eller om det rent av var det SSRI preparat jag åt då.
Jag hade det första, vad jag vet, maniska skovet under graviditeten.
Jag berättade detta för min behandlare på öppenvården, hon ville få det till att det var hormonerna. Men jag tvivlar starkt på det.
Sedan dess har det pendlat.
Och jag önskar, jag önskar så innerligt att jag var normal.


"I want to be normal, I want to feel safe
Waking up screaming, it's always the same.
I don't want to turn off the light
Hope someone hears me tonight"